The whole year inn

Uppsala Nya Tidning 2011 10 12

2011-10-12T14:31:00.000-07:00

http://www.unt.se/leva/polisen-med-sprejburken-1489030.aspx

Rossia part 287

2011-10-12T14:28:00.000-07:00

Russian Fighter Pilot 2011

The Spotify effect, oktober 2011

2011-10-04T02:56:00.000-07:00

Oktober månad, hösten är i antågande. Färger och ljumma lätt kyliga vindar. I Göteborg låg dimman som ett mystiskt täcke över spårvagnsräls och innerstadens gator och torg. Ännu ett idogt och något krävande arbete när det kommer till konstvereket i sig; att måla i lutning och med otillräcklig ventilation är alltid mödosamt och tungt. Trots förberedelser och rätt utrustning.

Kvällarna spenderade vi på fina restauranger och avrundade i hotellobbyn där vi läste ur fotoböcker om Tom Ford och diskuterade skräckfilmers inverkan på våra liv. En mycket trevlig, om än mödosam helg på det hela. Tack Spotify, tillsammans skriver vi konstnärlig historia.

Gustaf Engström, Stockholm oktober 2011.

Cecilia Vigil, marketing head of relations SPOTIFY 2011

Ett blankt blad.

Jag börjar väl då. Då kör vi.

Hans Adolfsson ( inredningsarkitekt)

Interiör Spotify office 2011

Matta a la Streetart /Spotify office Götreborg 2011

Västgötaslätt oktober 2011

Characterwork a la Spotify-Tron 2011

Spotify art lounge Göteborg 2011

Radio debuten

2011-10-03T08:42:00.000-07:00

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3064&artikel=4719495

Radio intervju

Tv debuten. Debatt om graffitti och nolltolerans med Ulla Hamilton, borgarråd Stockholm.

2011-10-03T08:15:00.000-07:00

http://detskrivnaordet.se/graff/gustaf/gurra-1.mkv

Tack till min vän Stefan som hjälpt till med det tekniska.

en lugn dag i solen

2011-09-29T04:38:00.000-07:00

KEONP 2011

Hulkmania 2011

2011-09-26T14:03:00.000-07:00

Against zero-tolerance 2011

www.highway55arts.blogspot.com

Graffittidebatten fortsätter

2011-09-19T21:46:00.000-07:00

Graffittidebatten fortsätter.
Fler verk och andra reflektioner, av vänner och bekanta.

www.highway55arts.blogspot.com

www.gustafengstrom.com

Fulländning

2011-08-30T14:11:00.000-07:00

Den ständiga strävan i att uppnå perfektion är mödosam och fylld av ansträngt slit, men dagen jag ger upp har jag bara ramat in min begränsning. Det fortsätter alltså, för evigt i en vacker kamp, mot klockan och mot mig själv.
Men det blir aldrig perfekt.

Eddie

2011-08-24T03:55:00.000-07:00

Sommar 2011

2011-08-21T14:02:00.000-07:00

Delar av sverige bortom staden och en vinkväll i Solna

2011-07-25T12:14:00.000-07:00

"Den lilla byn på hundra personer växte sju gånger om med start 1929 då vattenrallarna drogs in. Här byggdes turbinerna och kraftverket under 30-tals depressionen och tusentals köade utanför grindarna i jakten på jobb. Men byborna hade svårt att konkurrera, cheferna drog hellre med sig erfaret folk från Uppland och Dalarna. Ett mönster som nu kan upprepa sig vid vindkraftens utbyggnad.
Med kraftverksbygget kom lönearbetet och ett helt nytt samhälle växte fram. plötsligt fanns det behov av affärer där man kunde köpa mat och kläder. Arbetarna spelade kort, gick på folkets hus och byggde en bio."

Kristina Mattsson / "Landet utanför" 2011

Thomas Pihl, i samtal med en gammal vän som nyligen är hemkommen från utlandet.

High Chaparall – den sista vildmarken, eller drömmen därom

2011-07-16T15:06:00.000-07:00

Gnosjöandans transparens är aldrig riktigt klar i det lilla samhällets Kulltorps nöjespark High Chaparall; sedan "Big Bengt", eller Bengt Erlandsson, byggde sina drömmars eget västernland 1966 har kommunen Gnosjö med intilliggande orter i området utgjort själva sinnebilden av svenskt entrepenörskap. Historierna är många om hur han gått tillväga för att förverkliga sin dröm; det sägs tex att majoriteten av byggvirket till high chaparall kommer från televerkets kasserade telestolpar och att inga byggnadslov fanns för någonting i början.
Vad som dock är säkert är att i nöjesparken High Chaparall utanför Kulltorp frodas drömmen om "guldrushens glada dagar" fortfarande, där vem som helst kan få känna sig som kofösare och bära revolver. De anställda vid parken är idag utbytesstudenter från Mexikanska universitet och stuntmän från teaterskolor.

Det är svårt att generalisera över det svenska västernlandet eller att påstå att parken är något trivialt som jämfört med Skara Sommarland eller Gröna Lund mer liknar en permaneterad medeltidsvecka som den i Visby - "Big Bengt" hade när han reste sina första byggnader i Gnosjös skogar större intentioner än så; han närde en dröm och en fabless för något som sedan barndomen betytt något speciellt.
Nöjesparken har sin egen nyhetstidning, eller mer som en innehållsförteckning över alla attraktioner varvad med anekdoter och förtydligade filosofier som om man får tro innehållet, än lever kvar idag. I 2000-talets stressade och verklighetsfjärmande dataålder finns ett behov av sådan här sorts eskapism och återskapande av svunnen nostalgi - att blicka bakåt i tiden är ett av 2000-talets största och kraftigaste affärskoncept, vilket också blir all tydligare när man ser på den ökade vinsten för parken de senare åren.
High Chaparall´s personal utgörs av entusiaster, ekiperade med preciös historisk exakthet och utrustade med genuina attiraljer; hattar, hölster och stövlar som ser ut att vara handplockade ur vilken seriös westernfilsmproduktion som helst. Stuntmännens insatster i den levande amfiteatern är proffsiga - och farliga; i slutet av varje levande föreställning som går oavsett väder, faller en stuntman frivilligt från en tolv meter hög väderkvarn rakt ner på marken i en tunn studsmatta.

Trots all denna genuina western och akrobatiska exotism är det svårt att se denna åretrunt "re inactment" som en verklighetsflykt utan förtecken från det mer traditionella nöjesparksklimatet; parken är inte endast en dedikerad plats för rollspelande eldsjälar, utan också en plats för högst vanliga svensson som utan djupare intention har kommit hit för att campa och uppleva något alternativt utöver den vanliga husvagnssemestern.
På campingområdet patrullerar ordningsvakter, i närlivsbutiken står sommararbetande ungdomar och säljer tandborstar och mjölk och kring toaletterna arbetar polacker med att skruva upp någon dörr såsom på vilken svensk sommarcamping. De lokala invånarna i bygden engageras och det är inte svårt att föreställa sig High Chaparall som en av Smålands mest potentiella arbetsgivare trots att cowboylandet geografiskt sett är förhållandevis litet. Företaget ingår i Brännehyltekoncernen och omsätter runt 208 000 000 Kronor per år (2010 årsredovisning) och drivs idag av familjen Erlandsson. Familjen har renommerats med flera utmärkelser av intresseföreningar och kulturorganisationer i föregångslandet USA. Det finns till och med en filial på mexikanska universitet där teaterstuderande kan söka till att göra sina examensjobb på det svenska western-landet.

Det finns en seriositet här som tvättar bort mycket av en annars rätt banal tivolikänsla; dagtid kan man tex se den så kallade "veteran-föreningen" som utgörs av medelålders män som samlats på det stora torget i cowboybyn och ägnar sig åt duellering med så kallade "ollonrevolvrar" - genuint tillverkade replikor av varierande för tidsåldern typiska märken såsom colt, winchester, browning etc som laddas med knallskott och vid avfyrning smäller minst, om inte högre än riktig ammunition. Man mäter draget med avancerad tidtagarutrustning.
Den lilla byn som i sin municipalliknande utformning också hyser en mängd externa hantverkare och affärsidkare rymmer bland annat polkagristillverkare, frisörer, klädesbutiker och till och med ett varuhus som ger det totala intrycket av att cowboybyn skulle vara nästan självförsörjande. Genom detta ges bygden unika affärsmöjligheter, och lokalbefolkningen bjuds in att deltaga i affärskonceptet på ett naturligt sätt. För den utomstående är det svårt att inte vilja vara en del av denna gemensamma levande maskerad som råder innanför stängslen, något som särskilt de yngre besökarna fort dras med i; så gott som samtliga barn bär hölster och hatt och smattret från knallpulverpistolerna duggar tätt mellan träbyggnaderna. Allt inhandlat på området, förstås.

Under auskulteringen och mitt mer ystra deltagande på en fest för nöjesparkens personal försöker en yngre man, tämligen storväxt med något övertränad överkropp få till ett bråk. Kulturromantiken bleknar och det står klart att jag inte endast befinner mig ibland kulturentusiaster och gemytliga veteranföreningar - detta är likväl en festplats långt ifrån stadsljusens disciplin där deltagare som denne befäster ett beteende som i för sig hör hemma i den tidsålder som här avspeglas, men som tyvärr förblir en negativ del av det samlade intrycket. Det berusade High Chaparall skiljer sig inte från en vanlig svensk midsommarcamping. Detta gör således gällande att den svenska "vildmarken" på 2000-talet inkluderar samma sorts brist på kunskap och bildning som från föregående sekel. Det hade kunnat vara ett dråpligt inslag om det inte vore för det följande allvaret; i slutet av juni månad 2011 hålls ett bikermöte på campingen och en man får sätta livet till i ett knivbråk.

Utifrån en stor del av besökarnas beteenden knyterr man lätt ihop parentesen mot faktumet att nöjesparkens grundare haft sitt klammeri med rättvisan. Bengt Erlandsson dömdes under 1990-talet för ett omfattande skattefusk, men benådades sedermera av hälsoskäl och straffet kom i vissa delar att omvandlas till böter. Eldsjälens frihetstrånande nybbygarpatos blir nu endast en smäktande och något surrealistisk tanke som i praktiken inte riktigt platsar in i det moderna sveriges regelverk.
I de intervjuer som nöjesparksdirektören medverkat i, både i DN och lokaltidningar, anar man ett inte helt outtalat förakt för storstaden och stockholmare. I en intervju säger han : – "De skulle inte vara så högfärdiga bara för att de bor i Stockholm. Det är en nackdel att bo i en stad."
De i för övrigt outtalade kopplingarna till Hells Angels som årligen deltar i bikereventet på High Chaparall gör också gällande att denna plats suktar efter lite fredlöshet och gärna vill leva ett eget liv, på avstånd från myndigheter och det verkliga samhället. Väljer man att värdera den verkliga innebörden i denna filosofi, känns gemytet helt plösligt inte lika folkkärt och ”gnosjöaktigt" längre.

Big Bengt

Western-vurmen är näst störst ibland världens alla re-inactment-folk och lajvare, på första plats kommer kategorin World War II; en genre som rymmer en rad olika politiska återspeglingar i sitt rollspel och kräver distinkta avgränsningar från nynazistiska ställningstaganden. Det är med knapphet man kan påstå att andra världskriget utgör en epok, då det hela utspelades under knappt 6 år, till skillnad från vilda västern, eller ”the wild American West” som det egentligen heter, vilket pågick under drygt ett sekel. Det finns olika graderingar av engagemang i detta rollspel; klassificieringen av re-inactment-deltagarna indelas på en skala där de som står lägst är de som till exempel inte bemödar sig med att tillverka kläder och exakta detaljer(handsydda sömmar, smideskonst etc) i sin kostymering eller kostar på sig autentisk och forntida utrustning och heller inte uppträder med historisk autenticitet sätt (dialekter, politik mm) för den avsedda tidsskildring man deltar i. Följden av ett högt ställt krav på sådan autencitet brukar oftast rendera i mindre sällskap och färre sammankomster för sådana entusiaster, emedan de större sammankomsterna med mindre krav på exakthet drar till sig fler deltagare eftersom den lägre graden av "nörderi" inte kräver sådan fanatisk precision(dessa åtnjuter heller inte samma ratificiering av de tidigare nämnda entusiasterna).

High Chaparall rymmer dock alla dessa spann; i cowboylandet är det fullt möjligt att ekipera sig fullt ut med autentiska kläder, boots och vapen - kostnaden blir därefter, men möjligheten som sådan finns; i de särskilda klädesbutikerna säljs importerade atteraljer med allt ifrån dyrare klädesplagg och hattar av hög kvalitet till genuina hantverk från indianbyar i USA. Någonstans här skapas ett oväntat behov av att klä ut sig och leka även för den som från början inte haft en tanke på att fira sommarsemestern som i en levande maskerad.
Inget krav på förklädnad föreligger, givetvis, men man får god lust att köpa sig åtminstone en hatt, bara för att känna sig lite retro. Inspirationen, tillika säljkonceptet, höjs omedvetet genom de rundvandrande kostymerade gringos, cowboys och mariachis som rör sig på salooner, gator, tåg och till häst och då och då interagerar med besökarna genom skottlossning, musiscerande eller rån( det berömda tågrånet måste vara ett av de mest i folkmun omtalade live-teaterframträdanden som finns att ta del av i Sverige).

Big bengt sålde under året 2006 rättigheterna för nöjesparkens logotyp till kanal 5 då denna skulle ingå i den nystartade serien med samma namn. De unga journalisterna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson skulle göra sitt genomslag med en ny serie som beskrev avdankade skådespelare och artister genom en särskilt säregen porträttjournalistik. Initiatviet mottogs med blandade känslor ibland de som står bakom nöjesparkens innersta ideologi; var detta en förtäckt gliring och spydig sarkasm eller skulle programmet stärka nöjesparkens varumärke?
En av eldsjälarna och tillika anställd på nöjesparken, Per Sjöberg minns tiden: "Vi hade lite diskussioner om det där internt, och det var många som hade synpunkter på det. Men vi tjänade i alla fall en hacka på det, jag vill ogärna berätta om beloppet, men det var lukrativt."

http://www.dn.se/nyheter/sverige/fangelse-for-brak-pa-high-chaparral

http://kvp.expressen.se/nyheter/1.2461298/mc-mordet-forbryllar-polisen

Juli

2011-07-02T03:45:00.000-07:00

Sommaren i staden.

Ornitologhumor

2011-06-22T23:06:00.000-07:00

Ett klipp från en sen vårkväll.

2011-06-17T03:32:00.000-07:00

I väntan på ett brev. Livet skulle kunna förändras. Till det bättre.

2011-06-11T03:59:00.001-07:00

2011-06-11T03:53:00.001-07:00

2011-06-11T03:51:00.003-07:00

Båtsäsong

2011-05-29T04:46:00.001-07:00

David och Sebastian lägger i brors båt.

Normandie France

2011-05-29T04:23:00.001-07:00

2011-05-29T04:08:00.001-07:00

2011-05-29T04:04:00.001-07:00

Pappa Porträtt

Långtora Auktion - Söndagsbestyr

2011-05-28T02:29:00.000-07:00

Auktion i Långtora. Söndagsbestyr. 4 st trädgårdsstolar fyndade. 200 kr.

2011-05-28T02:23:00.001-07:00

2011-05-23T03:28:00.001-07:00

2011-05-18T04:39:00.000-07:00

2011-05-06T02:42:00.000-07:00


David. Gillar sin restaurang där han serverar. Sliter som en hund. En dag kör han eget, där han väljer sin egen meny. Har en krets av egna gäster som kommer och går. Det kräver smak för det fina, finess, stil. En dag blir det så. Han har livet framför sig.

Valborg

2011-05-02T00:08:00.000-07:00

2011-04-26T12:58:00.000-07:00

2011-04-21T00:20:00.001-07:00

2011-04-15T09:09:00.000-07:00

http://open.spotify.com/track/2XBqUrnCXmEzi7qqMeaDI3

2011-04-03T14:14:00.000-07:00

Tonight they shut down the lights

2011-03-26T11:57:00.000-07:00

SkateNight Mars 2011

2011-03-25T17:01:00.000-07:00

A dawn for a Airport

2011-03-21T13:59:00.000-07:00

Jag känner att jag är nära något som ändå vanligtvis är mycket längre bort. Här börjar det; snart är jag i luften, på väg bort från er. Jag kommer tillbaka, senare. Vi har ju tiden för oss; ty tiden är allt vi har.

Brian Eno – An Ending (Ascent)

En Sjöhistoria

2011-03-21T13:52:00.000-07:00

Heading towards the sun

2011-03-21T10:39:00.001-07:00

Greens

We move in formation

90-talet revival Mars 2011.

Danspalats på Åland Sommar 2010

2011-03-18T13:11:00.000-07:00

Olavi Virta

Remembrance

2011-03-18T11:18:00.000-07:00

Artwork by Steve Fuller. One mighty impressive piece of work.

http://www.artofthetitle.com/2010/06/14/the-pacific/

Ljusfrågor / Lightning questions

2011-03-18T11:14:00.000-07:00

Sommarnatt på vårat eget varv

Morning Glory stops by

All that is left of us

2011-03-18T09:43:00.000-07:00

Forever and evermore, in heart and soul. Family.

Vem älskar Yngve Frej?

2011-03-17T14:52:00.000-07:00

Loffe Carlsson gör en av sina bästa rollprestationer

http://www.youtube.com /watch?v=dUJQMUPMpko

70 År

2011-03-17T08:35:00.000-07:00

The steel of Eriksund

2011-03-17T08:19:00.000-07:00

Vinterpassage

Flera ton iskallt stål. Vattnet är svart, det blåser västligt.

GNISTA

2011-03-17T08:14:00.001-07:00

Hanno Utrainen är svetsare. Han har varit i yrket länge. Han minns de varma somrarna i Lafors utanför Östersund. Förmannen entledigade honom en dag efter att han lyckats starta en maskin som ingen av de svenska arbetarna förstått sig på. Han fick fullt betalt en hel dag för att ”dra i en spak”. Minnen som värmer i vinterkylan idag.

Han säger sig ha arbetat färdigt nu. Till midsommar ska han gå i pension och lägga ner verksamheten. Ett liv av hårt arbete lägger han då bakom sig. Tillsammans med sin nya sambo ska han nu resa runt i sverige med husbilen oftare. I somras besökte de österlen.

Hanno berättar om ett arbetsminne från Varpsund, där han reste kraftstolpar som var tillverkade i tungt stål. En natt lossnade vajrarna kring en av stolparna, och stolpen föll i marken. Det kunde slutat illa.

Vidare berättar han om när han såg björn utanför sin arbetsbarack och hur han arbetat i 30 minusgrader som kabeldragare; han skryter gärna, om än blygsamt, om sitt finska påbrå och sin ”sisu”.

Tiderna förändras, och svetsarhantverket börjar bli något som allt färre kan. Marknaden för oljor och verktyg har blivit mer raffinerad, och nu för tiden får Hanno inte lika många jobb när det gäller att reparera företagens maskiner; prestandan och kvaliteten på dagens maskiner är så mycket bättre nu än förr.

Parisianne

2011-03-17T07:13:00.000-07:00

Another side of the town

2011-03-17T07:08:00.000-07:00

The state that god left us in

2011-03-17T02:14:00.000-07:00

2011-03-16T16:36:00.000-07:00

Söder Afternoon

2011-03-16T16:04:00.000-07:00

Studiohund

Folkkungagatan

Lokalpatriotism

Borderwatch 2.0

2011-03-16T15:19:00.000-07:00

Always on the run. Moves swiftly.

Checking the lists of arrival. Intelligence work.

Simrishamn 3 dagar/3 nätter

2011-03-16T14:53:00.000-07:00

Sharity

2009-12-24T08:01:00.000-08:00

Bror Oscar kammade hem hjältestatusen i valet av årets julklappstema; otippat hade han valt att handla alla sina
klappar av Unicef.
Mellan jakten på bättre karma och omtanke för sina nära är stildraget enligt min mening mycket snyggt. Almanacka med leende barn, halsduk i alpackaull och sjukvårdarjeep där överskjutande vinst oavkortat går till de bättre behövande.

Respect.

Röd materia

2009-11-30T13:54:00.001-08:00

Jag tänkte kuber och röd färg, gärna i något rörelseformat mönster. Detta blev något mer stillsamt. Likt en del av Nostromo(rymdskeppet i Alien), som lossnat eller rör sig bort. Eller som en kvadratisk lösning i ett förstorat schiffer.
Jag får fundera vidare.
Akryl. 140 x 100 något

Grand opening Söndag 091004

2009-10-02T13:20:00.000-07:00

Horsepowers

2009-08-29T12:53:00.000-07:00

Hästar. Definitionen på en hästkraft är att lyfta 75kg en meter rakt upp på en sekund. Förmodligen var det vad man ansåg en normalhäst klara en gång i tiden.
Två hästkrafter får man genom att antingen lyfta 75kg två meter upp, eller 150kg en meter, eller om man vill det 1kg 150meter på en sekund. Effekt är således också kraft*hastighet.
Fina djur.

Dag 3/ Simrishamn

2009-06-28T06:39:00.000-07:00

Söndagen lider mot eftermiddag. Jag har nu tillbringat så gott som hela helgen här.
Kom över lite intressanta böcker som låg och dammade i matsalen i huset. Visar sig vara en krönika över Simrishamn och dess invånare; de som har en historia här vill säga. Många gråa och svartvita bilder på färgstarka personer med börd från kommunen. Jag undrar just om det kommer en sådan här krönika över min generation (denna krönika rör sig från 50 talet till 80-talets mitt). Kanske gör vi för lite för att vi skall skriva historia, kanske för mycket. Eller så kommer någon lägga ner lika mycket arbete som denne Stieg Eldh gjort med sitt gedigna verk att samla bilder och sammanställa den adekvata historien.
Jag fastnade särskilt för det här klippet:

Denna man är en gammal kollega till mig sedan min tid i Simrishamn. Jag kände till hans greyhound-hobby, men inte att det var anledningen till att han flyttade från Umeå till Simrishamn. Jag finner anledning att återkomma till denna person senare. Han har betytt en hel del för mig när det gäller mitt jobb, och har en minst sagt intressant personlighet att skildra.

Middag. Pizza?

London Transfer

2009-04-19T09:13:00.000-07:00

Barndomsvännen Anders Norberg erbjöd denna dag Örsundsbros film-entusiaster en eftervisning av kortfilmen "London Transfer". Filmen har visats under bland annat Stockholm och Göteborgs filmfestival, samt även Uppsalas kortfilmsfestival.
Konferencier för tillställningen var givetvis Olle Norberg, ordförande för Gamla bion-föreningen och tillika far till producenten. Intressant eftermiddag med kaffe och kaka, eftersnack och sol.

Bra utflykt. Reaktionerna lät inte vänta på sig som på alla filmfestivaler; glasmästare Morin reste sig upp efter halva föreställningen och lämnade lokalen. Ringde en timme efteråt på min mobil och delade med sig av sin kritik. Kultur i all ära, smaken är som baken, som man säger. Delad.

Regissör och producent, Roozbeh Behtaji och Anders Norberg
riggar filmkanonen.

Anders Norberg till höger (producent)

Årsstämma för Gamla bion- sällskapet hölls i anslutning till filmvisningen.

http://gamlabion.se/?page_id=8&lang=se

Back to nature

2009-04-01T04:40:00.000-07:00

Fröken Berg, vårigt klädd. Ratar hot-dogs. Glömmer handskar.

Grillman Murhman. Korvpinne-ansvarig Gustavsson. Alltid redo. Diskuterar scout-minnen och delar med sig av konfirmandlägers-anekdoter.

Barberare Olsson, alltid redo för naturupplevelser. Här iförd kitschigt passande indian-halsband. HM 39 kr. Rosa flanell från Holmlunds. Fake-parka, myrorna, 150 kr.
Shades från teknikmagasinet, 39 kr. Korvpinne, privat ägo.

Skogs-vimmel

Medicinman med tillhörande stam.

Asbury Park, New Jersey

2009-02-11T17:00:00.000-08:00

I maj 2006 gjorde jag ensam en spontan resa till New York. Man kan undra kanske varför man väljer att resa ensam på en sådan resa, men jag hade länge velat se New York, och ingen ville helt enkelt följa med så det fick bli en resa på egen hand.

Jag stannade i New York endast en natt; anledningen till detta var att jag har svårt att lockas av de typiska turistmålen, samt att jag kände mig något ensam första natten och planlös inför vad jag skulle företa mig på Manhattan ensam. Den senaste av mig ratade stora attraktion var nog i Paris, då min resekamrat Patrik uthärdade den där timmen det tog att komma fram till tornets hiss för att sedan få avnjuta den där utsikten jag redan sett på bilder 100 ggr tidigare. Själv smet jag iväg till ett fik och konverserade med en gammal dam som bjöd mig på franska cigaretter. Speciellt kan hända, men sån är jag. New York har ju givetvis hur mycket som helst att erbjuda utöver sina sedvanliga turistattraktioner, men det blev inte så att jag lockades av att besöka dessa denna gång - jag ska återvända till NY fler gånger, staden lockar mig på flera olika plan. Efter att ha övernattat i Chelsey på ett sunkigt hotell med runda speglar i taket och kondomer på nattygsbordet, avverkade jag en snabb frukost på närmsta Mc Donalds och hyrde mig en bil. Min resa började först här. Natten hade präglats av oväsen och svår jet-lag så jag kände mig tämligen trött.

Min resa gick till New Jersey, och söderöver. Jag hamnade i Asbury Park.

Asbury Park var tidigare en gammal semesterort för de välbärgade borgarna från New York, men har under senare decennier har förfallit och kantats av hög kriminalitet och mer eller mindre förfall. Staden har sedan 70-talet dock gjort sig ett namn på kartan med anledning av världsartisten Bruce Springsteens uppväxt i närliggande Freehold, som i dags dato är dennes hemstad. Asbury park var tillhåll för den unge artisten och hans band då han uppträdde på de lokala klubbarna här i unga år och som han fortfarande gör på ett mer spontant plan.

Efter att ha besökt Atlantic city under förmiddagen körde jag på Jersey turnpike och stannade till för middag på The Wonder bar som ligger längs med boardwalken i Asbury park. Amerikaner är ett enkelt folk att skapa kontakt med; de drar sig inte för att ställa en följdfråga vid en vanlig goddag-hälsning och när jag kliver in i denna bar möts jag av en medelålders kvinna som genast vill servera mig öl (Budweiser och Corr, givetvis). Jag avböjer först hennes erbjudande med motiveringen att jag kör bil och endast har stannat för att få mig mat till livs. Jag beställer något från menyn som består av hamburgare och "french fries" med någon dipsås som smakar som majonäs. Kvinnan börjar genast fråga mig om vem jag är och var jag kommer ifrån. Som blygsam svensk är man oftast inte van med att bartendern startar en konversation på ett personligt plan, men i min ensamhet som föregått i drygt 2 dygn så välkomnar jag pratstunden och förklarar att jag har rest från Sverige. Kvinnan som presenterar sig som "Debbie", utbrister nästan lyriskt över att få ha en svensk i sin bar; hon berättar att det hör till ovanligheterna, särskilt nu under den rådande lågsäsongen att hon får internationellt besök. Konversationen flyter på, och jag hänförs av den entusiastiska inställningen hon har när vi konverserar.

Det går någon timme eller två, och slutligen bestämmer jag mig för att beställa en öl ändå, för att bryta isen på riktigt; klockan hade ändå slagit sen eftermiddag, och jag fogade mig med tanken att övernatta i bilen, och eftersom det här stället var så pass trevligt övervägde jag att sitta här hela kvällen. Jag hade ändå ingen utstakad eller förutbestämd resplan.

The Wonder Bar

Framåt kvällen förklarar jag att jag har för avsikt att övernatta i bilen och undrar om det är ok om jag parkerar utanför baren för detta ändamål. Debbie anser att det är helt ok, men tycker det verkar onödigt och då jag kommit att bli lite av kvällens VIP-gäst, ringer hon managern på det intilliggande Berkley hotel och arrangerar en fri övernattning åt mig. Min tacksamhet ser inga gränser, och jag försöker på det ödmjukaste sättet förklara att jag redan tillbringat en natt i bilen och att det inte gör mig något om det blir en till. Debbie insisterar, och min första natt i Asbury park tillbringar jag framför klassisk kabeltv i sängen och avnjuter resans första dusch.

På morgonen checkar jag ut och tar bilen till Mc Donalds för att få i mig frukost (Mc Donalds erbjuder faktiskt en komplett mättande frukost i USA) och därefter tar jag med mig mitt kaffe och sätter mig i bilen för en tur i staden, som inte direkt känns som en stad, med amerikanska mått mätt. Staden är tämligen liten, och är mer en liten ort, eller rentav en by. Jag reflekterar snart över de miljöer jag sett på skivomslag och texthäften från Bruce Springsteen-skivor och det är en slående känsla att få uppleva dessa miljöer på riktigt.
Efter några varv i marinan och stadens kärna, återvänder jag sällskapsjukt till The Wonder bar för att få mig en pratsstund.

Debbie hälsar mig "good morning", och idag är hennes man, "Lance" här. Lance är tillsammans med Debbie ägare till The Wonder bar. Vi presenteras och serveras min andra kopp kaffe denna morgon.

Jag tar upp ämnet Bruce Springsteen, då detta är det som hitills varit det mest slående sen jag anlände till Asbury Park; staden tycks på något sätt livnära sig på associationerna till denna världsartist. Lance berättar en historia för mig om något som utspelade sig på det "glada 80 talet":

Bruce Springsteen är synonymt med Asbury park i flera avseenden, men främst på grund av att det är här han började sin karriär i sin ungdoms dagar, och det var härifrån han sedan tog steget ut på världsarenan. Från uppträdandena på the Stone pony med sitt första band, Steel Mill, till bildandet av nuvarande E street band, som har avverkat betydligt större arenor i sin repertoar. Springsteen är förvisso känd, men i Asbury park är han egentligen inte monumental i det avseendet; han har förvisso bidragit med ekonomisk hjälp till den lokala brandmyndigheten och restaurerat sjukhuset här, men enligt Springsteens egen vilja har man valt att inte sammanföra honom och staden i någon slags ikoniserande K-märkning, även om det är vad många utomstående föreställer sig.

Lance vet hur det förhåller sig; han är en personlig gammal vän till Springsteen, och även om de glidit ifrån varandra mer på senare år, så kommer han ibland ner från sin ranch i Marlboro County och hälsar på honom och Debbie. Det har dessvärre blivit så att den intilliggande konkurrenten, The Stone Pony bar, av olika skäl mer blivit en plats dit denne artist sällar sig med sina övriga vänner.

Lance berättar att han under 80 talet stod artisten närmre, och att det då var en annan tid i de bådas liv. I rock n´roll kretsen så har alltid droger och alkohol utgjort en tillhörande mörkare och mindre oskyldig del av spelet, och så var det även för Lance. Affärerna hade gått dåligt, och Lance hade haft oturen att skada sig då han onykter kolliderat med en bil på sin motorcykel. Han hamnade på sjukhus och såg mörkt på sin tillvaro efter en lång tids konvalecens.
En dag får han besök av Bruce när han ligger i sin sjuksäng. Han kom upp för att småprata lite i allmänhet, men också för att peppa sin vän på sjukbädden. Bruce berättade om att det hade börjat gå bra, och att han nu hade något framför sig som skulle komma att förändra saker och ting. Det gällde nu att blicka framåt, sa han. Lance såg väl mest frågande ut, och delade inte hans uppfattning direkt; Lance låg fortfarande med värk i sin sjuksäng, och såg inte alltför ljust på sin framtid för stunden. Bruce blickade runt i rummet och frågade då Lance om han kunde få hans keps; en gammal sliten keps som Lance alltid brukade ha på sig. Kepsen låg där i rummet på ett bord invid sjuksängen, och Bruce insisterade på att få låna kepsen - "Du ska se, att det ska ordna sig - det kommer en ny tid snart". Lance tänkte inte alltför mycket på vad han sa, men gav bort sin röda slitna keps.

Någon vecka senare släpps "Born in the USA" - och når förstaplatsen på albumlistan i såväl USA som storbritannien och säljs endast i USA i 15 miljoner exemplar. Albumet har ansetts vara det största som Bruce Springsteen har släppt och det album som sålt flest singlar, samt även att det nominerats av the Rolling stone-magazine till det 85:e bästa av världens alla album.
Lance får en dagstidning den morgonen som alla andra, men noterar något särskilt när nyheten om artistens nysläppta skiva når honom; omslaget till albumet talar för sig självt.

Lance´s keps, nerstoppad i hans väns bakficka på ett av världens mest kända skivalbum

Asbury park är idag en stad av förfall som till stor del består utav tomma bostäder och där kommunen river byggnader med kulturella värden. Kriminaliteten är hög, och arbetslösheten likaså. Debbie berättar att barlicenserna numera kostar mer, och att det är svårt att försörja sig på endast ett rykte. Det har blivit tufft att överleva. Viljorna går åt olika håll, och till och med the Stone pony, den bar som ligger strax bervid och är mer förknippade med världsartisten, har hotats av nedläggning och rivning för att ge utrymme åt lycksökande hotell-magnater. Den stora "Convention-hall" som ligger mittemot the wonder bar, längs med boardwalken, hotas även det av rivning, men har fått stå kvar ett tag till med anledning av, just det, för att "The Boss" höll en välgörenhetskonsert där förra året.

The boardwalk, Asbury Park

På kvällen ledsagas jag av bartendern "Bobby" som jobbar på Wonder bar. Vi ska ut och roa oss på en klubb i närliggande Belmar. Efter att ha suttit på the Wonder bar ett par timmar och druckit öl, undrar jag hur vi ska ta oss dit, då vi har fått i oss minst 4 öl förklarar jag att det inte är förenligt med mitt svenska rättspatos att framföra fordon under alkoholinverkan. Bobby svarar lugnt att jag ska ta bilen och köra efter honom (vi är tvungna att ta varsin bil då jag ska bo på "the motor lodge-motel" i Belmar under natten, och Bobby ska hem då han ska upp tidigt och jobba dagen därpå). Jag insisterar först och föreställer mig det katastrofala i att bli föremål för polisingripande utomlands. Bobby lugnar mig och förklarar rättsläget i den här delstaten; gränserna för rattonykterhet förefaller vara något högre här än hemma i Sverige, och har man även ett s.k "friends-of-the-sheriffs-office-card" som Bobby visar mig, klarar man sig undan straffpåföljd för enklare förseelser, inkluderat måttlig grad av rattonykterhet. Så länge man kan utföra vissa motoriska rörelser och föra sin talan sammanhängande så utgör berusning inte något hinder för att framföra fordon. Är du dessutom medborgare som visat prov på nit och redlighet kan du erhålla ett sådant kort av den folkvalde sherfiffen; ett grönt, plastlaminerat kort som mer påminner om något man finner i botten på Kelloggs Frosties-paket.
Vi körde till Belmar i varsin bil, och bilkörningen kändes i mitt fall olaglig oavsett rätt eller fel.

På klubben träffar jag Bobbys vänner, och vi dricker öl ur plastmuggar. Vårsolen lägger sig sakta, och nattlivet tar vid. Jag träffar barpersonal från the Stone pony, och de välkomnar mig att sätta sig ner i deras sällskap. Vi talar allmänt om allt, och de bjuder in mig att besöka deras bar under följande kväll, då ett lokalt band skall spela där. När klubben stänger försvinner de flesta i sina bilar, och utanför står endast Sheriffen "Frank" kvar med sina yngre medarbetare. Ungefär 5 polisbilar står uppradade för att hjälpa till med stängningen av stället, och ingen vill vara sist kvar. Eftersom jag parerat min bil vid mitt motell, ser jag ingen annan utväg än att försöka få tag på en taxi, vilket visar sig vara omöjligt - främst på grund av att ingen verkar åka taxi. Alla kör sina egna fordon. "Frank" kommer fram till mig och frågar vart jag är på väg, varpå jag förklarar att jag är svensk och inte riktigt är van vid att man tar bilen hem efter en krogkväll. Sheriffen är tillmötesgående och ropar på en yngre kollega som han beordrar att köra mig hem till "the motor Lodge motel". Jag är omåttligt tacksam och det mesta känns just nu väldigt fryntligt då tanken slår mig att något sådant knappast skulle erbjudas utanför en nattklubb i Sverige.

Under följande kväll besöker jag som planerat the stone pony och slår mig ner i baren där jag halvhjärtat lyssnar på bandet som spelar; någon blandning av garage-rock och punk. målgruppen förefaller vara ung, men även vissa "old-timers" förgyller sällskapet i baren och jag drar mig för att ställa mig i vimmlet och hoppa runt. Istället slår jag mig ner på barsidan och beställer mig en kall Heineken. Jag försöker spela på den amerikanska öppenheten och småpratar lite med den kvinnliga bartendern som visar sig vara inte fullt lika tillmötesgående som Debbie på wonder bar.
Kvällen avrundas, och jag lämnar baren då bandet slutat spela, så som de flesta ur den yngre skaran. Och så som jag tidigare erfarit, kör de flesta härifrån i sina bilar i sann amerikansk motorburen anda. På en kvällspromenad på boardwalken tittar jag ut mot havet; österut över Atlanten där borta någonstans ligger Sverige, och jag känner för första gången på min resa att jag är långt hemifrån.

Jag lägger mig sedan i bilen för att sova och funderar lite över risken som de facto föreligger med att sova ensam i en bil vid stranden. Nattetid patrulleras området idogt av polisbilar, men här rör sig mycket kriminella element och det sista jag önskade nu var att konfronteras med sånt. Min äventyrslusta känns möjligtvis lite avslagen, men jag är för snål för att checka in på ett hotell.
Jag sover oroligt denna natt, och väcks minst 3 gånger av suspekta ljud och sirener. Dålig sömn till trots så fogar jag mig likt den sanne vagabonden jag är.

The Stone Pony bar

Dagen därpå går jag in på The Stone pony återigen för att jag vill ha tag på en sådan t-shirt som barpersonalen klär sig i, då jag känner att jag måste ha något i souevenir-väg med mig hem. Personalen som jag träffat på klubben i Belmar jobbar denna dag, och de frågar mig vart jag hade tagit vägen under kvällen; --
- "You missed Bruce!" - "He came down here, just after you left!"

Jag frågar mig själv i huvudet om jag hade hört rätt - att Bruce "the Boss" Springsteen skulle befunnit sig 40 meter ifrån min bil och druckit öl på den bar jag just varit föreföll vara mer eller mindre surrealistiskt. Springsteen hade någon timme efter att det lagt sig med folk på baren, anlänt och gjort som så många andra; beställt öl och och småpratat med "the locals". Som avslutning hade han även greppat en gitarr och spelat någon låt. Barpersonalen berättade om det inträffade som något som vad som helst, och på ett sätt som beskriver det inträffade som högst normalt och på något vis skulle falla in under ovanligheterna på denna bar. Under tiden detta utspelade sig låg jag förmodligen då och sov i en hyrbil ett stenkast därifrån.
Nåväl. I detta avseende kändes världen så väldigt liten.

Asbury park kommer alltid vara en av de mer speciella platser jag besökt av flera anledningar. En av de främsta anledningarna är den skarpa kontrast mellan de som håller sig kvar vid denna gamla "guldkust" och som kämpar för de gamla värderingarna och sin tro på staden som en kulturell mötesplats mot det som växer i skuggan av östkustens motsvarighet till Las Vegas; Atlantic City, som ligger bara några mil söderut från Asbury Park.
Asbury Park vittjar om en svunnen guldålder som spätts ut i eftereffekterna av ekonomisk recession och urbanisering, men även på en personlig självständighet och överlevnadsförmåga som få liknande platser i USA kan stoltsera med. Asbury Park är också sedan länge känt för att vara en mötesplats för homosexuella i New Jersey.

I filmen "the wrestler" med Mickey Rourke i huvudrollen som "Randy the Ram" utspelar sig en av nyckelscenerna i filmen just på bordwalken i det slitna Convention Hall, Asbury Park:
Randy och hans dotter går på en promenad genom Convention Hall vid boardwalken som ett försök i att återförenas med sin enda dotter efter år av faderlig frånvaro. Brottaren sparkar upp en förseglad dörr som leder in i en stor aula, samma dörr som likväl var förseglad då jag gick genom samma byggnad. Inne i aulan som har utslagna fönster mot havet bjuder han upp sin dotter för en dans; en scen i en dammig och ruffig miljö som på något vis blir en slags metafor för den medfarne brottarens liv.
Trots att han medger sig vara en köttskalle som inte förtjänar något är han aldrig så levande när han går igenom denna passage in i det förseglade utrymmet i Convention Hall. Med tro på att där det trots att det känns övergivet och tomt ändå finns något kvar att kämpa för; likväl som det gör för Randy och befolkningen i Asbury park, som i våra egna liv.

Convention hall, Asbury park Maj 2006

http://www.youtube.com/watch?v=uRUEKJIcvbo

2008-12-02T15:46:00.000-08:00

http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=149867533

En målning jag skapade tillsammans med "the lynchmen", förra våren -07. Jag jobbade på improviserad basis, och det dracks öl och röktes cigaretter och spelades fruktansvärt mycket intressant musik under processen.
Stämningen kring skapandet i detta projekt påminde lite om de spontana graffuppträdanden jag tidigare sett på festivaler som tex Roskilde. Vi hade åskådare som steg in på parkeringen där vi höll till, och som sedermera blev deltagande publik. Målningen skulle användas vid en hotrod-reunion på en motorgård där man försökte figursy sin publik; ty inga raggare var välkomna, trots att det för en lekman föreföll det som om lowbro-killarna delade samma ideal och motorintresse som sina rivaler.
Det selektiva upplägget resulterade tyvärr i ett undermåligt antal besökare(så som alltid en subkultur försöker ta plats på en svensk landsbygd).
Thaimaten var dock billig och god.

2008-11-16T15:03:00.000-08:00

2008-11-10T16:09:00.000-08:00

"Skåning"

I Ett anständigt liv skildras vad som hänt Kenta och Stoffe tio år senare. En film om desperation och förtvivlan, arbetslöshet och utslagning. I Det sociala arvet är modsen på väg in i medelåldern. Hur gick det för dem och deras barn? Stefan Jarls unika filmtrilogi dokumenterar Sverige under ett kvarts sekel och ger en bild av samhället ur de underpriviligerades perspektiv. Under inspelningen av Ett anständigt liv dör Stoffe av en överdos heroin. Det har flutit mycket vatten under broarna sedan vi för tio år sedan fick möta Kenta och Stoffe och deras polare i Dom kallar oss mods.

http://www.youtube.com/watch?v=MnegwD_JNjs

2008-11-02T06:31:00.000-08:00

2008-10-29T02:11:00.000-07:00

The flying dutchman

The Flying Dutchman, according to folklore, is a ghost ship that can never go home, and is doomed to sail the oceans forever. The Flying Dutchman is usually spotted from afar, sometimes seen to be glowing with ghostly light. It is said that if she is hailed by another ship, her crew will often try to send messages to land or to people long since dead. In ocean lore, the sight of this phantom ship is reckoned by seafarers to be a portent of doom.

Hästar kap 2. 2008 familjen Inborrs stall, Värmdö

2008-10-26T17:18:00.001-07:00

Herkules 2008

2008-10-22T05:45:00.000-07:00

2008-10-20T14:49:00.000-07:00

2008-10-20T02:01:00.000-07:00

2008-10-20T02:00:00.000-07:00

2008-10-20T01:58:00.000-07:00

2008-10-11T03:21:00.000-07:00

2008-10-11T02:39:00.000-07:00

2008-06-28T14:53:00.000-07:00

2008-06-28T14:52:00.000-07:00

2008-06-28T14:51:00.000-07:00

2008-06-03T22:56:00.000-07:00

2008-06-02T08:59:00.000-07:00

2008-06-02T08:57:00.000-07:00

2008-06-01T14:13:00.000-07:00

2008-06-01T13:52:00.001-07:00

2008-06-01T13:46:00.000-07:00

2008-06-01T13:44:00.000-07:00

2008-06-01T13:39:00.000-07:00

2008-06-01T13:38:00.001-07:00

2008-06-01T13:33:00.000-07:00

2008-06-01T13:31:00.000-07:00

2008-06-01T13:24:00.000-07:00

2008-04-07T06:11:00.001-07:00

2008-04-07T06:07:00.001-07:00

2008-04-07T05:38:00.001-07:00

2008-04-07T05:04:00.001-07:00

2008-04-04T17:34:00.001-07:00

2008-04-04T17:33:00.001-07:00

2008-04-04T17:32:00.001-07:00

2008-04-04T17:30:00.001-07:00

2008-04-04T17:26:00.000-07:00

2008-04-04T17:14:00.001-07:00